"Så är ingenting som förut. Så är allting så som det alltid har varit."

"Hur går striden syster?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Kräks du?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt för att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara."

Han går under huden, Jonas Gardell.
Har gråtit mig igenom hela hans bok "Jenny" , började hulka på sidan 8 och slutade på sidan 174.
Fyfan vad det gör ont. Tårarna rann oupphörligt och ibland fick jag göra pauser för att inte kräkas eller bara för att andas eftersom gråten verkligen tog över.
Läs.