Bara för att ni är fula!

Leona under sin planch på NK

Och igårnatt ringde Lelle från New York. Hon bor i en våning med terrass, mitt på Manhattan.
Jag hörde sirenerna från gatan genom telefonen och fick rysningar, sen gick hon ut på terrassen och jag fick höra New York-ljuden. SÅ jävla underbart. I miss her. Och man kan inte snacka så länge heller, men 20 min pratade vi iaf. Alltid nått.

Men jag blir så arg på alla människor! Leona är mitt hjärta, min själ och min dagbok. Hon är mig och jag älskar henne så sjukt mycket. Därför blir jag så jävla arg på människor som tycker det är okej att stirra på henne, peka och säga kommentarer bara för att hon är så jävla mkt snyggare och smalare än alla oss andra!
Bara om vi är ute och shoppar eller går här i Göteborg så stirrar folk helt ogenerat och ALLA tjejer i vår ålder kollar snett. JÄVLA OFFER. Leona ser det inte längre för hon är så van. Men jag går och ger blickar till ungefär alla jag ser och får stirra ut dom så att dom skall vända bort blicken.
Så jävla tröttsamt att människor inte kan ha lite hyffs.
Och när mitt älskade lilla hjärta säger till mig från andra sidan atlanten: "Vet du, folk kollar jättemycket på mig här. Det är nästan värre än i Göteborg. Varför gör dom det Felicia?"
Då vill jag fan bara slåss! Jag har en mammig roll i våran relation, men vi är ändå sjukt jämställda. Men jag vill bara sätta mig på nästa flyg till New york och gå där brevid henne och ge alla dessa stirrande äckliga människor en käftsmäll.
Leona har en hård yta. Hon är kaxig, enerverande, jävligt jobbig och tuff. För hon har tvingats bli sån. Och då har folk mage till att tycka att snygga tjejer typ skall vara ödmjuka och lugna. Leona syns. Vad ska hon göra, hon kan lika gärna synas med attityd och utstrålning också eftersom folk ändå stirrar. Gud vad folk stör sig när man inte passar in i mallen, eller om man tror att man är något alltså.
Puuuh...Andas.