Body Issue

För två år började jag att gå ned nått sjukt i vikt, jag gick upp halv sex varje morgon i ett år, och gick 5 kilometer innan skolan. Jag åt keso och frukt istället för skolmaten och gick till gymmet direkt efter skolan tre dagar i veckan. Jag kämpade ihjäl mig. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad all den kraften kom ifrån. Jag blev så sjukt disciplinerad från ingenstans, och det gör mig så stolt. Jag hade en sån otrolig styrka inom mig, och det är ju inte som att den har försvunnit, den finns kvar, men det var första gången i mitt liv jag verkligen kände att jag uttnytjade min fulla förmåga. För det är jäklar vad man kan vara stark ibland i lägen man aldrig trode man skulle vara stark i. Och visst är det ångest när jag ser filmer från ett och ett halvt år tillbaka. Jag var så sjukt smal, min mage var platt.
Jag har nog gått upp 8-9 kilo sen dess. Det är en jävlig ångest asså. Men det ska bort, och jag håller på. Men jag tänker aldrig plåga mig själv mer, jag har plågat mig själv så sjukt mycket.

Jag tror inte att hon mår så bra.

Jag kan ärligt säga att ingen av mina vänner har en sund realtion till mat. Förutom min lillasyster kanske. Hon är den ENDA.
Jag har dom kompisarna som kallar sig själva matvrak och ba "Jag älskar mat jag är värsta gamen!" men sen när vi sitter där för att äta lägger de ändå upp mest mat på min tallrik, och ba "men jag åt så sjukt mycket förut!", de äter aldrig i bamba för att det är "äckligt". Och i smyg går de och har rå-ångest över sitt "fett på magen".
Jag har mina redan pinnsmala vänner som äter godis ofta och får stora ångesten varje gång, och ändå fortsätter, som kan ringa till mig och gråta över hur jävla äckliga och fula de är när de egentligen hade kunnat äta fem påsar chips om dagen och det hade inte märkts på deras vikt, bara deras hälsa.
Jag har de som äter för att trösta sig.
Jag har den som kräks varje dag och som ringer mig där på toaletten och vill skjuta sig själv för vad hon håller på med.
Jag har tjejen som springer 7 kilometer varje kväll. Hon springer inte för att hon tycker det är skönt eller känns hälsosamt. Hon springer för att det är hennes viktdemoner som jagar omkring henne i spåret.

Vad är det här? Alla dessa tjejer är vackra, intelligenta, roliga och älskade. Och ändå. Ändå känns det okej att stå där framför spegeln och säga saker till sig själv som man ALDRIG hade sagt till någon annan. Det är dags att bli lite snäll mot sig själv helt enkelt. Älska er själva, för jag älskar er så otroligt mycket.