Guld e hon

Jag är glad att jag är hemma. Jag är glad för att jag alltid alltid alltid har mitt hem som min fasta punkt mitt i stormen. Vad som än händer är det lugnt här i huset, i mitt mysfönster och i mitt indiska rum.
Jag är så glad för att jag har dom finaste personerna i världen alldeles nära mitt hjärta, och att dom kommer finnas där jämt. Det känns så tryggt.
Jag är så glad för att Linda är min bästis, och min andra lite mer ordningsamma och smarta halva.
Kolla, jag fick egotid på hennes blogg utan att ens behöva fråga, va e d liksom. Kärlek är det. (`v´) Guld e hon den tjejen, eller hur micke.


Idag har jag bakat kakor åt min mamma, typ 6 stycken för det ska vara kalajs här, sen har jag tränat och pratat telefon, och bokat resa. Majämi foe shizzle papolicious.

Jag saknar J. Och han saknar mig. Det är verkligen jättekonstigt.
Han ringde från flygplatsen och sa hejdå för 5 dagar sedan. Och även om jag vet att det var fem dagar sedan så räknar jag hela tiden hur långt det är kvar tills han kommer hem. Och det är långt. Det är lite roligt hur han och jag har blivit. Trode jag inte ens själv...Han är ju så jävla osmart. En riktig bimbo. Jag står liksom för hjärncellerna i vårt "förhållande" och då är det inte coolt. Och han är oseriös, retas, är aldrig allvarlig, barnslig och irriterande.
Men ändå. ÄNDÅ. Vafan hände liksom.
Jadu Linda, det blir jävligt snygga barn iaf.