One of these days maybe your magic won’t affect me

Och jag känner alltid i hjärtat när jag skall se honom.
Jag blir aldrig ens förvånad.
När jag närmade mig vagnarna sträckte jag på nacken för att kolla vart han var, och jag blev förvånad att han inte var där. Okej, fel känsla i magen, tänkte jag och gick för att ställa mig vid de andra vagnarna.
Och där var han, förstås.
Eftersom vi slutit fred nu, eftersom vi är mogna, vuxna människor, så ignorerar vi inte varandra.
Och hälsningpussen bränner på kinden. Eld eld eld.
5 sekunders tystnad efter hälsningfraserna, och jag gör det jag inte får göra.
Jag ser upp i hans ögon, och där finns det som jag inte vill se, och det jag vet finns i mina egna ögon ."Hur fan hamnade VI här?"
Det är så vemodigt, så jävla ledsamt.
Jag ser hur han småler, och jag rycker på axlarna.
Han skrattar till : -"Alltså de är så sjukt det här Felicia..."
Jag vet att det är sjukt för det är ju HAN, han med stort H, det var han och jag och det hade ju bara börjat...
"Men du...Sköt om dig. hejdå" Jag lägger min hand på hans arm, och går. Innan det blir för personligt, innan fasade går sönder.
Jag släpper inte in dig igen. Fattar du.