Om det bara handlade om kärlek så hade jag varit hos dig nu

Jag - fast jag tror du hade gjort som du brukar. Att det håller i en vecka typ.
Han- NEEEJ SHIIT!
Jag - Jag tycker om dig för mycket för att det ska bli så.
Han - Även om vi skulle gjort slut skulle jag aldrig släppa kontakten med dig. Skulle verkligen inte försvinna...Skulle inte gjort det mot dej. Du är som bästa tjejen jag träffat typ. Du förstår mej helt bra.
Jag - Du förstår mig med...men jag tror inte att jag är vad du vill ha.
Han - Du om nån är så speciell! Ifall jag bara ville ha dej sådär för inget, så skulle jag stött på dej för längesen. Inte vågat.
Jag - Jag har trott att du inte vill ha mig, vadå vågat.
Han - Aa! Men du ser mina blickar, jag vill men det känns inte som man kommer få respons.
Jag - Asså men...va..va? Va..Vilka blickar? Jag ser inget i din blick.
Han - Jag ser i din. Aja, vi är roliga. Pratar istället för att göra något åt det men aja okej
Jag - Vad ska jag göra då? vet du hur rädd jag är för att bli sårad av dig? Jag skulle gå sönder.
Han - Asså skit samma! bara skit samma. Du gör mig varm men jag blir sån nej du skall inte ha mig för jag är inte nöjd med mig själv. Och känner du inte samma grej för mig så skit samma.
Jag - Jag känner det. Jag känner samma. Du gör mig varm också...

Du. Lurade. Mig. Så. Jävla. Kraftigt.

Ett år sedan samtalet. Idag. Finns fortfarande inspelat på min mobil. Det blir nostalgi nu, bara för att det är årsdagen. Men egentligen gör det inte ont längre. Inte riktigt. Trode jag aldrig, att jag skulle kunna le åt minnen och vara glad att jag fick uppleva något fint.

Men man växer upp. Eller växer som människa. Jag vet inte.