Hjärtesorg

Igårnatt.
Jag låg med min thaimatslåda under täcket i soffan, kollade nattfilm, kände mig superamerikansk, och nynnande All by my self, när min telefonringer ringer.
Jag hinner inte mer än säga heeeej, innan jag hör snyftningar i andra änden, och efter tio minuter lyckas hon, en av mina absolut närmaste vänner, klämma fram "H-h-h-aaaan gjorde sluuuuut!"
Mitt hjärta bara brast, för jag VET. Jag vet så jävla väl hur det känns att vara den där personen på andra sidan luren, och hur inga ord i världen hjälper just då.
Så jag bara lyssnade, och frågade saker lite, för det kommer jag själv ihåg var viktigt.
Att någon lyssnade, att man fick prata av sig hela skiten, gråta och skrika.
Jag sa att han var en jävla skitstövel, att han inte var värd henne, och att hon skulle hitta en ny, en ny riktigt BRA kille. Jag sa det fastän jag vet att det inte hjälper, fastän jag vet att hon i flera månaders tid kommer att klandra sig själv och söka fel i sig själv.
Min vän är en underbar person, så missförstå mig rätt. Men när jag sa dom här sakerna blev jag rädd. För vad garanterar att det här underbara, smarta tjejen skall hitta en kille som uppskattar henne? Tänk så gör hon inte det på ett tag. För killar i vår ålder uppskattar inte alltid smarta, vackra, och självständiga tjejer.
Hon kommer söka sin bekräftelse i andra killar om ett tag, och om hon inte får den, kommer hon att bryta ihop, för att det är" henne det är fel på", hon kommer inte se det på något annat sätt.
Är det verkligen rätt att säga att den sanna kärleken kommer, som någon slags tröst för den kärlek som nu försvann? Jag vet inte...Jag vet inte varför man alltid skall söka tröst i något annat.
Men samtidigt är väll kärlek bättre än väldigt mycket annat, att söka tröst i.

Du är inte ensam vännen min, vi finns här allihop.

Detta klarar du. (`v´)