Love is blind

Städade bland alla mina bilder på datorn när jag hittade den här. Det kändes som om någon hällt en hink med iskallt vatten över mig, och jag bara frös till. Så många minnen kom upp, samtidigt som en kall, obehaglig känsla spred sig i magen. Jag blev så illa till mods.
Så mycket känslor hänger ihop till den bilden. När den togs var vi i extas, on top of the world, så mycket glädje.
Och nu, långt senare, hade jag nästan förträngt den. Och när jag ser den är det bara...ja, skam är väll det rätta ordet. När man är ung och dum, när man tror att man älskar någon, när någon sakta sakta töjer på ens gränser. Då kan man göra jävligt mycket dumt.




Till er tjejer som är med knaskillar, var med honom tills han har slitit ut er, så ni verkligen känner att ni inte missat en sekund.
Gå tillbaka till honom när du sitter där och dör och känner att du inte kan leva utan honom.
Gå tillbaka till honom och låt honom trampa, trycka ned och krossa dig.
Gör inte slut för att dina kompisar vill att du ska göra det, och sedan sitt hemma och gråt och sakna honom.
Låt honom bryta ned dig tills den dag det inte finns någon kärlek kvar. Och gå sen. Gå när du själv har bestämt det, när du bestämt dig för att det är nog.
Bara så kan du komma över. Bara så överlever du.
Det spelade ingen roll vad mina vänner sa till mig, vad han än gjorde så tog jag det, för att min gräns inte var nådd, för jag hade ingen, den ökade mer och mer varje dag.
Det är svårt att vara vän med någon som är i den situationen, det vet jag själv.
Vissa tappar tålamodet. Sätter hårt mot hårt. "Gör vad du vill, men kom inte tillbaks till mej när han sårat dig".
När man älskar gör man det va hela sitt hjärta, inte sin hjärna. Det är dumt, idiotiskt och sant.
Man ger upp när man själv känner att det räcker. Inte när någon annan säger att det räcker.
Som vän är det nog det värsta man kan bevittna. Att någon man älskar långsamt bryts ned.
Klart man vill rädda sin vän innan något riktigt hemskt händer, man ser att allt är fel, så bryt upp! Man vill rädda.
Men om man inte hittar sin egen gräns går det inte att bli räddad, då går man bara tillbaks, eller kommer aldrig riktigt ifrån. Man måste rädda sig själv.
Men var där, bygg upp, prata, uppmuntra, visa att du älskar, visa vilken sorts kärlek som är äkta och sann.
Alla har sin gräns, och någon dag är den nådd, man kan som sagt bara rädda sig själv.